Fantasi, dagdrömmeri och den urbana miljön

by Ulf Liljankoski on 8 december, 2011 · 0 comments

in Arkitektur, Miljonprogrammet, Stadsplanering, Studieuppgifter

Här kommer du inte att hitta några svar. Artikeln bör ses som en introduktion till ett ämne och kommer antagligen att skapa fler frågor än vad den ger svar.
Jag kommer här att gräva i, eller åtminstone skrapa på ytan i frågan om hur hur den urbana miljön kan påverka oss med hjälp av estetisk utformning och hur dess roll bör se ut i dagens planering av urbana miljöer.
Avstamp tar jag i den otydliga och icke så väl definierade gränsen mellan modernismens funktionellt inriktade tankesätt där människans behov skulle stillas med hjälp av vetenskapen och fasta värden, och postmodernismens inriktning mot kontextbaserad kunskap där människans subjektiva upplevelse av omvärlden fick allt mer utrymme i jakten på ett bättre samhälle. En bostad skulle inte längre bara vara en funktionell plats att bo och förvara människan i, bostaden skulle också vara en plats att leva på, en plats att utvecklas på och drömma i.

Tomma och oanvända ytor i Rosengård.

Tomma och oanvända ytor i Rosengård.

Jag kommer att titta närmare på hur och varför miljonprogramsområdena med sin höga hus och stora öppna ytor blivit en tom plats istället för en plats där barn springer runt och leker obehindrat i det billösa bostadsområdena och en plats där familjepicknickarna lyser med sin frånvaro på de stora grönytorna. Platsen som jag valt att titta på är stadsdelen Rosengård i Malmö, då detta är det miljonprogramsområde jag känner bäst till efter att ha gjort egna observationer i området.
Jag tänker inte hävda att alla miljonprogramsområden i Sverige fungerar som Rosengård, jag tänker heller inte hävda att den estetiska utformningen är det enda problemet med området. Det enda jag vill understryka med denna artikel är att det kan finnas ett problem i olika miljöer som grundar sig i utformningen av byggnads- och landskapsarkitektur, ett problem som givetvis även finns i andra områden än miljonprogramsområdena.

Fantasin satt ur spel?
Tankeexempel: Miljö 1
Tänk dig att att du står på ett stort asfalterat flygfält. Så långt du kan se åt höger finns det ingenting. Så långt du kan se åt vänster finns det ingenting.

Spännande eller tråkigt att bo i en avskalad miljö?

Spännande eller tråkigt att bo i en avskalad miljö?

Tankeexempel: Miljö 2
Tänk dig att du står i en skogsdunge. Direkt till vänster om dig står det träd. Det finns en grusstig som leder ditt öga längre in i skogsdungen. Till höger om dig står en stor sten som når dig upp till midjan. Ett buskage med björnbär breder ut sig och längre bort ser du en bergvägg och solen strimmar ner genom trädkonorna och skapar lekande skuggor på den mossiga marken.
I vilken av dessa miljöer tror du att du skulle bli uttråkad i först, framförallt om du skulle välja att bo där (t ex i tält)?
Själv skulle jag nog bli uttråkad i miljö 1 först, på det tomma asfalterade flygfältet.
Dessa miljöer är givetvis extremexempel på olika former av landskap och det jag vill få fram med dessa exempel är framförallt att det kan finnas en skillnad på hur olika landskapsmiljöer kan påverka oss.

Miljonprogrammet – En torftig miljö?
Jag väljer att klassificera miljonprogramsområdena som ett barn ur funktionalismen och modernismen då man med hjälp av industri, massproduktion och på löpande band skulle skapa en miljon funktionella bostäder. Många av dessa bostäder resulterade i stora bostadsområden med höga hus placerade i gröna områden utan gator för biltrafik. Man skapade områden nästan uteslutande för boende, med minimalt av andra sorters funktioner och lokaler i områdena, en tanke som gick hand i hand med urbana modernismen som enligt Manuel Castells byggde områden efter principen ”functional specialization and segregation” (LeGates, Richard T. & Stout, Frederic 2011:580).
Här hittar du det Jane Jacobs ansåg vara “promenades that go from no place to nowhere and have no promenaders.” (Harvey, 1990:71)

En del arkitektur är kanske mer fantasieggande än annan. Här "Kinesiska muren" i Rosengård. (Foto: Ulf Liljankoski)

En del arkitektur är kanske mer fantasieggande än annan. Här "Kinesiska muren" i Rosengård. (Foto: Ulf Liljankoski)

I Rosengård har vi väldigt stora gröna ytor mellan de stora byggnaderna, ytor som utifrån de observationer jag gjort ligger öde och likaså är gång- och cykelvägarna glest trafikerade. Den avskalade byggnadsarkitekturen och den öppna landskapsarkitekturen ger ett intryck av det David Ley kallar en stadsplanering som uttrycker ”placelessness, of anonymous, impersonal spaces” (Ellin, 1999:16).
Samtidigt som dessa ytor och byggnader kan ses som opersonliga finns det inte heller några starka band mellan de boende i området och själva området. Inga, eller väldigt få, minnen är kopplade till området. ”The significance of a place /…/ lay not in its functions, or even its form, but in the memories associated with it” enligt Aldo Rossi (Ellin, 1999:25).
Kombinerar vi tanken att den anonyma arkitekturen med de ickeexisterande minnena förknippade med området har vi fått ett uttryckslöst och torftigt område. Här har vi skapat en miljö som inte väcker vår fantasi till liv varken med spännande miljö som lockar till ett utforskande i sinne och verklighet, och vi har inte heller några gamla minnen som vi kopplar till byggnader och landskapet som kan få oss att fantisera eller drömma oss bort. Det finns inget som tilltalar de boende i området, området får en negativ klang och de boende flyttar från området.

Att skapa en fantasifödande miljö
För att skapa en miljö som blir tilltalande och lockar de boende att stanna kvar, att skapa ett liv i området borde alltså en del i lösningen vara att skapa en miljö som uttrycker något för de som bor i området. Aldo Rossi har även uttryck sig i ämnet och anser att ”we can and should design monuments which are expressive of collective memory” (Ellin, 1999:26) samt har Barthes enligt Harvey, (1990) sagt att ”if we experience architecture as communication /…/ ‘the city is a discourse and this discourse is truly a language,’ then we ougth to pay close attention to what is being said” (Harvey, 1990:67).
Vi bör alltså enligt denna syn bygga på ett sätt som de boende kan relatera till, bygga något som uttrycker kollektiva minnen, t ex kulturellt betingad arkitektur eller arkitektur som väcker någon form av minne eller fantasi.
Här kommer postmodernismen in, avlöst moderniteten och förbättrat samhällsbyggandet. Kritiker har enligt Ellin (1999) hävdat att med modernismens död och postmodernismens födelse har nya och bättre sätt att utforma miljön fått plats i samhällsplaneringen (Ellin, 1999:16)

Reflextion
Det postmoderna tankesättet har visat på att det kan finnas problem i hur man skapat urbana miljöer och man har missat människans upplevelse av en plats. Att få de boende att trivas i sitt område är en viktig del för att skapa ett fungerande plats. För att skapa en sådan plats krävs en ordentlig utvärdering om vad som är fel och vad som kan förbättras och det finns inte alltid ett enkelt problem som ska lösas, utan det kan hända att det finns flera olika sorters problem som måste beaktas.
Med denna artikel vill jag fokusera på hur man skapar en plats så är attraktiv, en plats som gör det möjligt att drömma på, då dagdrömmar, enligt Bachelard (1994) är något som skapar en relation till en plats, byggnad och rum.
Som sagt så vill jag inte på något sätt säga att det är på detta sättet, men det skulle behövas mer forskning kring ämnet och det borde vara ett ämne man tar i beaktande när man planerar nya områden, samt när man planerar att förändra problemområden med många personer som flyttar in och ut från området. Förhoppningsvis har artikeln kunnat locka till tankar i ämnet och en vilja att ta reda på mer.

Referenslista
Bachelard, Gaston, 1994. The Poetics of Space. Boston: Beacon Press.

Castells, Manuell. (2001/2002). Space of Flows, Space of Places: Materials for a Theory of Urbanism in the Infomation Age. I LeGates, Richard T. & Stout, Frederic. (2011). The City Reader. Fifth Edition. London and New York: Routledge. S. 572-582.

Ellin, Nan, 1999. Postmodern Urbanism. New York: Princeton Architectural Press.

Harvey, David, 1990. The condition of postmodernity: an enquiry into the origins of cultural change. Oxford: Blackwell.

LeGates, Richard T. & Stout, Frederic. (2011). The City Reader. Fifth Edition. London and New York: Routledge.

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment

Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.

Previous post:

Next post: